Texter | Elisabet Forssell

Elisabet Forssell

Jag växte upp i tron att flickor och pojkar fungerar precis likadant, att de reagerar lika om de behandlas lika, att de har precis samma behov och samma sätt att uttrycka kärlek och andra känslor.

Men det stämmer ju inte. En man och en kvinna som har vuxit upp i Sverige i samma kultur och samma område och samma socioekonomiska situation uppvisar skillnader som inte kan härröras till bara förväntningar och behandling och andra aspekt av miljön som de vuxit upp i. De uppvisar skillnader som är gemensamma med andra män respektive kvinnor över hela världen, på gruppnivå. Som att kvinnan är mer empatisk och omtänksam än vad mannen är, medan han är mer självcentrerad än vad hon är. Som att hon mår bättre av att prata om hur hon mår, än vad han gör. Han kan bearbeta sina känslostormar genom att gå på en fotbollsmatch, det kan inte hon, hon behöver prata om dem med någon som försöker förstå hur hon har det. Känna den närheten som ömsesidig förståelse genom verbal kommunikation ger. Han behöver inte det på samma sätt. Vetenskapligt bevisade skillnader på gruppnivå, som att hon mår bättre av att samarbeta med andra, medan han mår bättre av att tävla mot andra. På gruppnivå, alltså, generellt sett.

Jag anser att det är dags att acceptera de här skillnaderna nu, och ta bort tabut som har legat över det svenska samhället i över ett halvt sekel. Varför då, kan man undra. Är vi inte alla friare och lyckligare av att inte stoppas in i ett trångt fack och definieras utifrån vårt kön? Jo absolut, självklart ska vi alla få vara precis som vi är och få välja bland alla alternativ av sätt att vara och leva på, inte bara hälften av dem. Men det finns en baksida av att vi förtränger vetskapen om att män och kvinnor är olika. Nämligen att vi får så svårt att leva med varandra. Vi missförstår hela tiden, eftersom vi utgår från att partnern fungerar som vi. Vi förstår inte vilken sorts kärlek den andra behöver, eftersom hen ofta behöver det motsatta av vad jag behöver, och därmed ger.

Kvinnor ger mer än de får. Män får mer än de ger. Så sa Gudrun Schyman i sitt så kallade ”Taliban-tal” 2002. Ja, det ligger mycket i det. I alla fall ifrån en kvinnlig horisont. För oss kvinnor kan det verkligen verka som att ”män som grupp systematiskt exploaterar kvinnors kärlekskraft”, som Schyman uttryckte det. Men motsatsen är ju lika sann, från många mäns perspektiv. För männen ger också, men vi kvinnor uppfattar det ofta inte. Vi uppfattar inte vad de ger, och de uppfattar inte vad vi ger. Men kvinnorna har övertaget nu när patriarkatet är borta, eftersom de kan verbalisera bättre än männen vad de ger, eftersom de har fler kopplingar i hjärnan mellan känsla och prat. Männen är ofta inte ens medvetna om vad de ger. De ger instinktivt det som de själva behöver, precis som kvinnorna, men de är väldigt ofta inte medvetna om vare sig vad de ger eller vad de behöver.

Till exempel ger han henne sin tillit genom att inte fråga vad barnen åt till middag. Han ger henne sin dyrbaraste gåva: han visar att han litar på att hon gjorde sitt bästa för att barnen skulle äta bra. Det uppfattar inte hon. Hon tror att han inte bryr sig. För när hon känner att hon ger och ger och ger, det är när hon oroar sig för om det går bra med barnen, och får dåligt samvete för att hon har åkt bort. Kanske borde hon ha köpt in köttbullar i alla fall, det tycker de ju så mycket om? Och sedan när hon kommer hem så frågar hon mannen oroligt hur barnen åt. Hon ger och ger, tror hon. Men hon vet inte att hon inte ger då, utan tar. Därför att hon inte litar på att han skötte det galant. Men han säger inget, utan ger en gång till, genom att se igenom fingrarna med att hon inte bara kan lita på honom. Och hon uppfattar ingen av de två gåvorna, utan ser bara en man som inte bryr sig tillräckligt om barnen, eftersom han inte verkar tycka det är så noga vad de äter.

Och så här håller vi på, medan bitterheten och murarna av is växer emellan oss. Missförstår och irriterar oss över att den andra inte ser vad jag offrar, att han inte bryr sig och att hon inte uppskattar mig. Vore det inte bättre om vi kunde utöka vår kunskap om det andra könet?

Om man inser att ens medmänniskor har andra sätt att uttrycka behov och kärlek på, så kan man ge plats åt kärleken på ett helt annat sätt, utan att ens eget defensiva ego står i vägen. Då kan man lättare se att den andra har goda intentioner, och inte är ute efter att såra dig. Att han faktiskt bryr sig, fast det inte alls verkar så. Att hon faktiskt beundrar dig, fast det inte alls verkar så.

Kunskapen finns ju redan, det finns massor av vetenskap och handböcker av typen ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”. Och de är spot on för väldigt många, själv har jag blivit oerhört hjälpt av John Gray’s böcker, och har nog honom att tacka för mitt 23-åriga förhållande. Men kunskapen om skillnaderna, som ju funnits där i sekler, har begravts under feminismens tabu. Och det har ju varit bra! Det har gett oss kvinnor friheten att bli som vi vill. Men nu är det dags att gå ett steg vidare.

Jag tycker vi har kommit så långt nu i vår feminism, att kvinnor kan ha självförtroende nog att erkänna att män är annorlunda än dem, utan att det behöver betyda att män är bättre än dem. Paradoxen i feminismen är ju att den nedvärderar det traditionellt kvinnliga, som att sköta barnen och hemmet, och uppvärderar det traditionellt manliga, som att resa utan barnen till Teneriffa utan att få dåligt samvete. Är vi som samhälle redo att erkänna att män och kvinnor har olika starka och svaga sidor, på gruppnivå, och samtidigt anse att båda könen är exakt lika bra, fast på olika sätt? Jag tror det!

/Elisabet Forssell
Författare av boken ”Om kvinnor och män - feminism vid vägs ände”

2026-01-19 “Jag är så mycket bättre än dig, du är en loser.” När blev det okej att säga någonting sådant till en annan människa? Okej att Jantelagen inte står lika starkt längre, det är väl bra, men när övergav vi helt plikten att vara någorlunda vänliga mot varandra?

Förra veckan röstades årets låt fram av svenska folket genom P3 Guld. Vinnare blev låten “Svagare än jag” av Ida-Lova. En bra låt av en fantastisk sångerska, det är inte det, men alltså texten är stötande. Den säger bl.a.: ”Jag är bäst i hela staden, du är den som ingen kan namnet på” och ”Tänk på mig när du gråter, för mina tårar föll aldrig för dig”. Det här är ju bara helt enkelt taskigt. Är det det här som är ”svenska värderingar”?

Om ens barn säger till ett annat barn, ”Jag är mycket bättre än du, du är svagare än jag, ingen minns ens namnet på dig”, då säger vi, nämen fy Axel, så får man inte säga! Så säger man bara inte. Nu säger du förlåt till Nikita! Eller?

Utvecklingen har gått gradvis, som en sjuk utväxt på feminismen och kvinnlig empowerment respektive det man skulle kunna kalla nymaskulinistisk kvinnofientlighet; att man får racka ner på ens ex eller någon av det andra könet helt utan hejd. Båda lägren gror ur bitterhet och agg, eftersom man känner sig trampad på av det andra könet. Tjejerna av århundraden av kvinnoförtryck, och killarna av de senaste decenniernas girl power. Det har lett till en avhumanisering av det andra könet, rent ut sagt. Det förtjänar inte omtanke. Vi behöver inte ta hänsyn till deras känslor och sårbarhet, för de är inte människor som vi.

Könen har glidit så långt ifrån varandra att vi har blivit fiender. Fiender i kriget om att hitta kärleken, hos varandra. Det är absurt. Eller åtminstone väldigt paradoxalt. Som när katter kommer ihop och ska para sig. Jag behöver dig, jag behöver dig inte alls. Jag vill att du befruktar mig, men när du har gjort det straffar jag dig med smärta och sedan överger jag dig för alltid.

Katter är inte flockdjur, men det är ju faktiskt vi. Så det är ingen av oss som tjänar på det här. Det vore bra mycket mer konstruktivt för alla om vi kunde vara trevliga och generösa mot varandra. Att jag bygger upp dig, bygger upp mig, vilket bygger upp allt och alla. Att trycka ner någon annan för att hävda sig själv är ett nollsummespel i samhället, i bästa fall. Att bygga upp varandra är början på en exponentiell utveckling mot oanade mänskliga framgångar där inte ens fantasin kan sätta några gränser.

/Elisabet Forssell

2026-04-05 Jämlikhet är den bästa medicinen mot ett otryggt samhälle. Där skillnaden mellan fattig och rik är liten, är kriminaliteten låg. Det bevisades i en välkänd sammanfattning av forskningen kring den ekonomiska ojämlikhetens konsekvenser, som kom 2009. Boken var ”Jämlikhetsanden”, av de brittiska forskarna Kate Pickett och Richard Wilkinson. Där visar de med obestridbara fakta hur ojämlikhet alltid leder till högre kriminalitet samt sämre hälsa, kortare livslängd och mer psykisk ohälsa för de fattigare i samhället.

Boken slog ner som en bomb i det svenska etablissemanget; ledarskribenterna blev tvungna att erkänna att utjämningspolitik är den kloka vägen framåt.

Men det hindrade inte utvecklingen att fortsätta gå kapitalets väg. Vi hade ju inga socialdemokrater som trodde på sin egen politik. Och Miljöpartiet och Vänsterpartiet trodde inte på sin egen kraft och förmåga. Där är vi fortfarande, sjutton år senare. Men fakta kvarstår: ekonomisk jämlikhet ger ett tryggare och framgångsrikare samhälle för alla, även för de rikaste.

Människan är ett hierarkiskt flockdjur, att uteslutas ur gruppen var lika med döden när våra hjärnor utvecklades. Att vara lågt i den sociala hierarkin orsakar därför en extrem stress, som tär på hälsan. Att vara rädd för att behöva tandläkare eller förlora sin inkomst eller den lilla status man har, att känna sig utanför gemenskapen - det ger en rädsla som hindrar oss i att vara generösa, och omtänksamma mot främlingar. Vi ser om vårt eget och blir räddare för allt som är okänt - väljer konservatism och fascism före öppenhet, jämlikhet och välfärd.

Men hur förvandlar vi denna vetskap till konkret, hållbar politik? Hur får vi mer ekonomisk jämlikhet? Pickett och Wilkinson har forskat sig fram till svaret på det också, vasst summerat i den lilla boken ”En trösterik sanning” från 2015. Progressiv beskattning är bra, men det kan tas bort genom ett penndrag från nästa regering. Svaret stavas: arbetstagarrepresentation i bolagsstyrelser. När företagets styrelse är skyldig enligt lag att ha en betydande andel representanter från golvet, då kan inte vice VD sitta där öga mot öga med hon som oljar maskineriet, och försvara att han ska tjäna 50 gånger mer än henne. Och folk håller med om det rimliga med arbetstagarmakt. Fråga grannen, så får du se; de allra flesta tycker det är galet som det ser ut i dag, att de som jobbar hårdast - antingen de skurar golv, byter blöjor, sitter i kassan eller lyfter tungt - tjänar så ofantligt mycket mindre än dem som lugnt kan använda arbetstid på sociala medier eller betald långlunch.

Demokratisering av bolagen är faktiskt lite av ett trollslag. Forskningen har visat det: Där människor har inflytande över sin egen arbetsgivare, där sprider sig den makt- och ansvarskänslan till andra delar av samhället. Folk börjar bry sig mer om varandra, om samhället och om miljön. Man tar med sig sin agens och börjar engagera sig för fler saker, barnens idrottsförening, den lokala skogsdungens bevarande.

Mer ekonomisk jämlikhet genom högre skatter på kapital och förmögenheter, en reglering av finanssektorn och ett slut på marknadsexperimenten inom skolan och vården, det är bra och nödvändigt. Men det räcker inte. Vi måste våga införa lagar och regler som ger folk makt över sina liv. Vi måste återuppbygga socialdemokratin igen.

/Elisabet Forssell

2026-01-25 Fred är fint. Vem är inte för fred, det är klart att de allra, allra flesta vill ha fred. Fredsrörelsen, och även vissa framstående svenska opinionsbildare, frågar sig varför så många stödjer fortsatt krig i Ukraina med sådan iver. Fattar inte folk att vi måste se till att inte fler människor dör och lemlästas? Vad de inte förstår är att det här handlar om något som är viktigare än livet för ukrainarna. Nämligen heder. Ett lands heder, ett folks heder.

Heder och ära är inget som vi längre förhåller oss till i Sverige. De är förlegade, historiska begrepp. Heder används i dagsläget bara i betydelsen islamistiskt patriarkalt övergrepp ungefär. Men jag vill påstå att vi alla ändå har en känsla av vad heder är för något. Det är besläktat med upprättelse, men utan att det har hänt något. Det är det som var där, innan det kränktes och behövde upprättelse. Och det är viktigt.

De flesta av oss förstår vad det handlar om, när vi pratar om våldtäkt. Även om vi inte använder ordet heder, eftersom det i sammanhanget stinker av gammalt kvinnoförtryck, så vet vi att hennes heder, hennes integritet, är allvarligt kränkt. Därför skulle vi aldrig, åtminstone inte längre öppet, be en våldtagen kvinna sluta fred, komma överens, begrava stridsyxan, ingå kompromisser, ge och ta, komma sams, med sin förövare. Vi skulle inte (längre) nämna att hon hade kort kjol när hon gick igenom parken på natten när hon våldtogs av det hon trodde var en vänligt sinnad granne. Vi skulle inte kräva av henne att hon träffade sin våldtäktsman i möten som handlade om att komma till fredligt samförstånd och mötas på halva vägen. För det skulle, i sig, vara ett nytt övergrepp. Vi förstår det. Vi förstår hur oändligt kränkande det skulle kännas för henne om vi sa att det alltid finns två sidor av en sak, eller ingen rök utan eld. Att det viktigaste är väl ändå att ni sluter fred och kommer överens och går vidare. Nej, något så dubbelkränkande skulle vi inte göra.

Men det många inte förstår, är att det är precis det här det handlar om i kriget mellan Ryssland och Ukraina. Det är inte en konflikt med två sidor av saken. Det är ett oprovocerat, brutalt övergrepp på en oskyldig part. Att det ukrainska folket länge har önskat att Ukraina närmar sig EU och NATO är lika lite en provokation som att en kvinna vill bära kort kjol. Det innebär inte en gnutta av ursäkt.

Vi skiter väl i heder, kan man tycka. Men utan heder kan livet bli outhärdligt. Man kan inte se sig själv i spegeln. För man har trampat på sin själ. Eller låtit andra trampa på den utan tillräckligt motstånd. Så man föraktar sig själv. Därför är det inte ett alternativ. Därför väljer man hellre att kämpa, med livet som insats. För annars skulle bitterheten växa, och inte dö ut. I Ukrainas fall skulle resultatet av en kompromiss med Ryssland bli gerillakrig i oöverskådlig framtid. Avskyn och självföraktet skulle producera partisaner, terrorister, alkoholister och kvinnomisshandlare i lång tid framöver.

Därför finns det bara ett alternativ för Ukraina. Återupprättelse. Precis som för våldtäktsoffret. Allt som har tagits ska ges tillbaka, allt som har begåtts ska få sitt rättmätiga straff. Inget streck ska dras över någonting, inga kompromisser. Alla oförrätter ska upp i ljuset och dokumenteras och fördömas. Först efter att det har skett, kan man hoppas på förlåtelse, försoning och fred.

/Elisabet Forssell

Dags att acceptera att män och kvinnor fungerar olika

Svagare än jag

Snälla V, S är "just not into you"

Vänsterblocket måste ditcha Centerpartiet

Vi behöver bara 1 valfråga: arbetarmakt

KRIGET I UKRAINA

Fred utan upprättelse är en ytterligare kränkning